finaflickorna

Ytterligare en helg har gått, den här inte lik någon annan! Låt mig säga att unga fröken N.R. har inte varit ensam om att stöta på svin den gångna veckan… eller svinet i frågan är ingen ny figur i den här bloggen. Mannen, svinet, blodsugaren är ingen annan än Herr Carlsson.

Nu låter det som om det är Herr Carlsson som är boven i dramat men jag kan väl avslöja redan nu, här i början av inlägget att det är lite mitt fel också, att jag inte vill träffa honom igen! Eller vill jag träffa honom igen? Svårt det där med känslor, därför brukar jag inte blanda in dem i mitt liv.

I vilket fall som helst, ni har läst om hur vi träffades, hur vi blev kära och nu vårt… fall…?

Som ni vet är Herr Carlsson en tidsoptimist, den västa sorten och med det också rena motsatsen till mig som helst kollar tre gånger på klockan för att vara säker på att jag hinner med det jag planerat. Tillslut gjorde hans känsla för tid mig ytterst irriterad och de söta fjärilarna flög bort från magen. På något sätt räckte inte hans tid till… han skulle behövt tre timmar extra på dygnet för att få allt att fungera smidigt och enligt plan.

Jag tog upp problemet med den unge herren och sa till honom att det kändes som om han tog mig förgivet. Han förstod inte. Så jag förtydligade mig och förklarade att det känns som han inte ville göra sig tid för att träffa mig. Han försäkrade då att han inte ville något hellre än träffas, mysa och se på mig… sen följde ett inte allt för långt samtal angående min resa, hans jobb, antal dagar hit och dit och tyvärr slutade det hela med att vi sa: MEN SKIT I DET DÅ!

Till en början kändes det som jag hade gjort det enda rätta… jag tog hand om disken och visste att han inte var värd en sådan pingla som mig… jag vek tvätten och kände att det var bra att jag hade dissat honom… jag gick in i duschen och samtidigt som vattnet började rinna över mitt huvud kom tårarna. Jag grät nog i 20 minuter… gud vad jag hatar känslor… allt bara kom över mig! Kärlek, hat och tusen andra känslor som bodde inom mig. Allt kom upp till ytan!

Klockan var mycket… ville inte ringa N.P. om hon skulle sova, så istället loggade jag in på MSN och som av ett under var den söta dockan N.P. online och redo att trösta.  Trotts N.Ps positiva ton så visste jag inte vad jag skulle göra med alla känslor som skapade gråtattacker var och varannan minut.

Tillslut öppnade jag ett nytt Word dokument och började skriva, jag plitade ner allt jag kunde komma på och ville ha sagt till herr Carlsson. Resultatet blev ett brev på ca 950 ord! (Till en början hade jag planer på att publicera brevet här på Bloggen, men vill nog inte blotta mig allt för mycket.) Anyway… det tog honom fyra dagar innan jag fick någon respons på brevet…

Man ska passa sig för känslor, man faller, blir sårad och utelämnad…

Man ska uppmuntra att fånga de där känslorna… för de får dig att flyga och må bra!

Men vad fan ska man göra med karln? Han är ju som en gummiboll… fan Herr Carlsson hörde av sig nu när jag satt och skrev… vet inte vad jag ska tycka längre… tur att jag inte behöver ta tag i de här känslorna nu, utan kan bara lägga dem åt sidan… åker till the land down under om 9 dagar! Ny kontinent, nya män… samma mesar?

// Banditen